Hur naturen såg ut kring Källslätten när platsen första gången omnämns (1569) kan givetvis ingen svara på. Klart är att skogarna redan på den tiden var hårt åtgångna. Gruvan på Kopparberget krävde stora virkesmängder för gruvved, rostved och kol till kopparsmältningen.
Åkerbruket i hela socknen var av liten omfattning. Det saknades förutsättningar för större odlingar i den steniga moränmarken. Produktionen av både spannmål och hö räckte inte att försörja befolkning och kreatur kring gruvan.
Av den anledningen utvecklades redan under slutet av 1600-talet det så kallade koppelbruket, även benämnt Falusättet, vilket innebar att åkrarna emellanåt fick växa igen (läggas i linda) och istället nyttjas för höskörd. Det var mest angeläget att förse korna och dragarna med foder, medan spannmål lättare kunde köpas utifrån.
Man får utgå ifrån att stora arealer i Källslätten utnyttjades för foderproduktion.
Förutom höskörden på de brutna åkrarna brukades slåtterängar och hackslogsmarker runt de uppodlade tegarna. Säkerligen skedde detta också på lämpliga marker längre bort från gården.
De många odlingsrösena runt gården bär vittnesbörd om att marken nyttjats intensivt. Rösena markerar förutom plöjda åkrar, områden som enbart användes för slåtter. Dessa marker rensades successivt från ytligt liggande stenar för att underlätta det mödosamma arbetet med lie runt stenar, tuvor och träd.
Längre bort från gården vallades kreaturen på bete under vegetationsperioden. Detta intensiva bruk av marken satte helt naturligt en stark prägel på landskapet. På skifteskartor från 1800-talets senare hälft kan man utläsa att varje byruta av skogen (Korsgården, Gamlaberget et cetera) var inhägnad med hankgärdsgårdar för betesdrift. Det rörde sig om många mil med hank och stör i Källslättens närområde! I hela landet åtgick det årligen vid 1800-talets mitt 4,2 miljoner kubikmeter ved till alla gärdsgårdar!