Slåttern

Slåttern 2020

Årets pandemi har hindrat studenter från att svettas i tentasalar, kontorsnissor från att åka till jobbet, konstnärer från att stå på scen och många från att träffa sina nära och kära. Men pandemin har inte hindrat gräset på Källslätten från att växa.

Och hur det växte! Den både varma och fuktiga sommaren skapade perfekta förutsättningar för ängen att frodas och för oss var det bara att anpassa oss till detta. Att ställa in slåttern fanns inte på kartan, i stället gällde det att modifiera den så pass mycket att den överhuvudtaget gick att genomföra även i år.

Istället för på fredag samlades de första medhjälpare redan på onsdag på Källslätten och när jag anlände under torsdagsförmiddagen var allt det viktiga redan på plats: Tält, bord och bänkar för att alla skulle kunna sitta och äta (fast med lite mer avstånd än vanligt), liar som redan var slipade, hjälpande hästar och tillhörande redskap och – nytt för i år – en stor vattentank med rinnande vatten till ett handfat med fotpump. Där fanns även år 2020 års viktigaste accessoar: handsprit. Även om den kändes lite malplacerat här ute i naturen.

Tanken med att samlas tidigare i veckan var att sprida ut arbetet på flera dagar för att undvika den stora ”folkmassan” (mätt med pandemins mått) som annars brukar samlas nånstans under lördagen. Planen fungerade. Det var aldrig för få händer som kunde hjälpa till men ingen direkt trängsel heller. Redan på torsdag slog vi gräset i trädgården och stora delar av ängarna, och de första kunde faktiskt redan börja hässja. Kvällen bjöd på en underbar solnedgång och på vägen till det välbehövliga badet gick det utmärkt att plocka till sig lite av de gigantiska blåbären som fanns i skogen i år.

På fredag fortsatte arbetet, några nya medhjälpare anlände och snabbt fick de lie eller högaffel i handen. Det som saknades var klockan som ringde alla till fikapaus, mat och fler fikapauser. Istället fick man samla sig på egen hand (vilket också gick bra). På samma sätt fick vi hoppa över den stora gemensamma sångstunden kring lägerelden, den stora gemensamma middagen och dans och fest i ladan som annars är fasta beståndsdelar av slåtterupplevelsen. Förhoppningsvis kan vi ta igen nästa år och fira lite extra.

Mot fredagskvällen var stora delar av det slagna gräset redan hässjat. Medan de nyanlända slog upp sina tält tog andra – däribland jag – ner sina för att åka hem igen. Det blev en lite annorlunda upplevelse än vanligt men underbart vart det i alla fall. Solen som skiner på Källslättens ängar, den gamla lönnen och utsikten över Dalarnas kullar är helt enkelt oslagbara – kanske speciellt i pandemins år.

Henrike Wiemker

Slåttern 2019

Trenden att smygstarta Slåttern redan på torsdag höll i sig även i år (och med den numera växande gruppen pensionärer tror jag den kommer fortsätta). Så de ivriga deltagarna som anlände på fredagen kunde direkt ge sig ut för att arbeta med gräset. För att underlätta ytterligare fanns även Bonnies-slipar-service. För mig som inte tycker slipningen är så underhållande var det en fröjd att kunna plocka en fint slipad lie och ha möjligheten att byta ofta. Kanske till följd av detta var det knappt så traktorn hann med innan vi ville hackslå. Uppslutningen vid räfsor, hässjor och hästekipage (med ny förare från Hedemora) var stor, så trots årets tjocka gräs gick arbetet undan.

Till middagen på lördagskväll försökte jag räkna oss så gott det gick. Den härliga stämningen och stora andel barn gör skaran väldigt rörlig. Jag landade kring 95 personer, inga hundar eller hästar räknade. Runt bordet spånades det vilt kring idéer på vad mer vi skulle kunna räkna. Hur ser åldersfördelningen ut bland deltagarna? Hur många tält? Hur många golv hässjade? Hur många bilar? Hur många deltagare på de olika dagarna eller måltiderna? Ja uppslagen till underlag för statistik var många och lockande som jag tycker det vore att visualisera oss i grafer så återkom problemet i genomförandet. Vi är ju en svårräknad skara. Men just befrielsen från anmälan, in- och utcheckning är en del av vad som gör Slåttern så speciell och underbar. Det finns inga krav, istället finns det ett fantastiskt brinnande engagemang och stor glädje.

Vid pennan Amanda